En äldre historia.

Jag tänkte berätta lite om, hur det kan vara när det är kallt i vattnet och gäddan är trög. Jag tror att denna lilla story ger dig en liten inblick, hur det bli under våren eller senhösten.
Det hela utspelar sig för 5 år sedan och skådeplatsen är långt upp i Alsterån, närmre 9 mil fågelvägen från åns mynning. Jag hade på den tiden lite lokala fiskar, som jag besökte med lagom mellanrum, mest för att se hur dem trivdes och denna dag, var ett sådant besök.
Jag kom sent denna morgon på grund av att frugan skulle besöka sin gamla mormor i Alsterbro, jag hade inte fått ut ett ända spö och klockan var nästan 9 vill jag minnas. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men chansen fanns och kanske skulle nattens frost göra att dem kom i gång lite senare, när solen kom upp och värmde på lite?Jag hade med mig tre spön och bara deadbaits i form av Sill, ett bete som alltid fungerar oavsett vad folk försöker att säga dig. Lite oljor och flavours fanns också i beteshinken. Jag placerade ett spö ute på den lilla udden, som ses i bakgrunden, ett spö placerades nedanför denna udde och det fiskades i ett bakvatten med ca tre meters djup och tacklet var här, ett Sunken Pater nostertackel som var glidande.
Jag lade ut Sillen här precis i strömkanten, så att underströmmarna gav Sillen lite liv. Sista spöet placerades i den övre hålan, som syns här på bilden och Sillen lades under grenarna till höger om spöet och jag smög bort och satte mig.
Här gäller det att inte visa sin skugga under soliga dagar, vilket kan skrämma ut fisken. Alla spöna var ute vid 10 - tiden och alla betena var naturella Sillar utan någon doft, väntan kunde börja.
Kaffe kom fram, mattan, säck och verktygen likaså, skulle jag lura den, jag var efter? Det går ungefär en timme och min Drop - off indikator ramlar av linan och larmet piper 2 gånger, snabbt går jag till spöet, linan hänger bara slak under spötoppen.
Jag tar tag i linan och känner efter, inget! Jag vevar försiktigt in Sillen och ser att den har bitmärken, rätt kraftiga sådana och jag byter till ett tackel med mindre trekrokar och byter ut Sillen, till en som är lite mindre. Jag ger denna Sill, en halv ml flavours och lägger ut den igen under buskarna och en ny kopp kaffe glider ner i min hals. Efter ungefär 20 minuter sker samma sak igen, gäddan tar Sillen, men släpper den direkt igen!

Jag vevar in och byter till en Kebab - rigg och monterar en halv Sill, faktiskt den som är på bilden. Min tanke är att den kanske känner krokarna och då kan denna rigg, vara en lösning på problemet, genom att kroken sitter långt bak på betesfisken.
Jag lägger ut betet på samma plats och skär dem två begagnade Sillarna och en halva i småbitar och sprider ut dem lite i området runt mitt krokbete. Nu kommer hon tänkte jag, när jag njöt av solens värme, frågan är bara, när det sker?
Jag satt i över en timme utan att det hände något, mina tankar avbröts av en snipa, som tog min Sill nere i bakvattnet, en 3 kilos, som satt väldigt lätt i bara en krok. Så den sattas tillbaka direkt och jag byte Sill och lade ut det hela igen, dagen var rädda och jag slapp att blanka! Exakt i samma ögonblick jag sätter mig i stolen, ramlar min indikator av linan igen, linan går ut en meter och stannar och jag känner efter, hon har släppt betet igen!


Lite lätt irritation blev det, men samtidigt, så blir jag envis som synden, när dessa situationer uppstår och en sådan fisk ska bara upp på något vis. Jag kapade en hel Sill i fyra bitar och den tjockaste delen monterades på Kebab - riggen. Jag lade ut detta bete på samma plats igen och punktmäskade rakt över min rigg och sen hämtade jag stolen.
Jag satt i stolen och hade bara en meter slaklina hängande under spötoppen, nu kunde hon försöka att ta min fiskbit. Det gick en bra stund, men det jag väntade skete och i samma stund hon tog lite lina, vevade jag ifatt henne och satte in mothugget!
Det blev ett satans liv i andra änden och hon tog lina rakt ut mot strömkanten, lite fick hon ta, men sen stängde jag av och hon for runt lite inne i bakvattnet. Efter ett par rusningar, såg jag henne och det var ett kärt ögonblick, åtminstone för mig! Jag håvade henne och hon var helt galen både i håven och på mattan.



Precis, när jag hade fått ut kroken ringde frugan (självklart när man har händerna fulla!) Hon var på väg för att hämta mig om 15 - 20 minuter och undrade om jag kunde vara klar för hemgång - Ja, det kan jag väl och berättade att hon fick agera fotograf för mig.
Jag lade gäddan i säcken, så hon fick lugna ner sig, ni killar vet hur det är med arga fruntimmer!? Jag tog upp mina spön och packade ihop allt, förutom mattan/weighslingen och Karin kom på minuten.

Vi vägde henne till 6,8 kilo, inte världen största gädda, men absolut, en av dem svåraste jag har varit med om och det lyckades till slut att överlista henne. Frugan tog ett par bilder och sen fick hon sin efterlängtade frihet igen, innan jag stack slängde jag ett par stora färska Sillar till henne och jag undra än den dag i dag, hur lång tid det tog innan hon vågade äta upp dem?

Jag var där ett par gånger, några år efter och nu låg det en skralltig båt på land och jag fick henne inte längre. Jag träffade en kille, som berättade att en gubbe rovfiskade på denna sträcka! Denna gubbe knöt en angellina i en 5 liters plastdunk och i änden av linan satte han ett par krokar och en levande Mört och sedan slängde han ut dessa dunkar i ån. Jag blev vansinnig över att höra detta och undrade vem det var, men allt, jag fick höra var att det var en grinig jävel. Året efter fiskar jag i Hindseryds gölen och på hemvägen stannade jag till och fick se gubben komma in med sin båt och sina dunkar. Jag undrade vad han höll på med och han bad mig om att hålla käften.

Jag påtalade att detta var inte någon bra idé och efter lite munhuggeri hotade han mig med stryk det klena pyret, varefter han bara stack därifrån! Som ett plåster på såret, sköt jag ut hans "Båt" i strömmen och jag har verken sett honom, båten eller min fina gädda, sedan denna dag. Jag är övertygad om att detta svin, till rovfiskare, tog henne och en massa andra gäddor till sina grytor. - Jo, det sista jag sa till honom var: - Jag hoppas att cancern äter upp dig långsamt, så kan jag också vara!