onsdag 31 oktober 2012

Ölkusken Holger Fredriksen.


Vi är i 1972 och jag fiskar gädda i flera vatten, alla dessa ligger nära och en av kompisarna har nu skaffat sig en bil, en grön Morris Minor i kombimodell i virke och plåt! Claus Hvid och jag tillbringar många timmar tillsammans i jakten på stor gädda.

Vatten som Lange sö, Nivå lergrave, Esrum sö, Hornbäk sö, sorte dam och Gure sö. Men det är i Nivå Lergrave, det mesta av mitt fiske sker under 1972 – 1975. Nivå Lergrave är ett komplex av flera grävda lergravar, man grävde upp leran och tillverkade tegelstenar av leran på Nivå tegelvärk. Man kan kalla dessa vattenhål för gravel pits, inte så stora med dagens mått, men då var eller kändes dessa vatten stora.

Vattnet var kristallklart och det kom in lite saltvatten ibland genom rören i åkrarna som låg ut mot Nivå bukten i Öresund och jag har faktiskt fångad en del flundra där. Nu ska det inte handla om flundrafiske, utan vad som fanns i dessa stora grävda hål.

Vi fick tillstånd att fiska här, genom den Hagenske stiftelsen, som hade dessa vatten och för att få fiska här, fick vi ibland tvätta ren ten Dumper och en grävmaskin ibland, men det gick snabbt med högtryckstvätten.  För det mesta fiskade vi i början med spinnare och grunden till detta, var de stora Abborrar som fanns och min största därifrån var en fisk på 1675 gram, men Claus, var snäppet värre med en på över 1,8 kilo.

Vi fångade dessa Abborrar samme dag med 3 timmars mellanrum och på samma bete, en Fransk Bretton spinnare i kopparfärg. Jag var ofta där själv och fiskade och jag såg aldrig en människa där, men en tidig morgon, när jag smög mellan de mindre dammarna, så hittade jag en gammal rostig budcykel som låg slängt i buskarna och jag undrade vart dem kom ifrån, jag skulle snart få veta!

Lite längre fram på stigen, ligger det ett större hål, var det fanns stora gäddor och här satt en stor tjock gubbe på en mjölkpall och på varje sida om honom stod det ett spö som flötmetade en bit utanför kanten. – Vad glor du på pojk! fräste han! Jag blev skiträdd, hur hade han hört mig? – Igenting svarade jag. – Kallar du mig för ingenting? – Nej svarade jag lite skrajsen. – Kom och sätt dig här och jag gick ditt, vem fan hade vågat göra något annat?

Vi började prata om gädda och han berättade att vid 9 – tiden, så hugger de! Okay tänkte jag, är han dum i huvudet eller bara smart? Han frågade efter mitt namn och jag svarade som sig bör, sen gav han mig Danmarks största högerhand och sa jag heter Holger Fredriksen och jag är ölkusk!

Han körde alltså ut öl med häst och vagn och jobbade för Tuborgs bryggerier och nu fattade jag varför hans midjemått var runt räknad 150 cm. Holger var vänligheten själv, han var rund och glad, precis som en dansk ska vara och han var matglad också, han hade en enorm matlåda med sig och även lite gröna Tuborg som sköljmedel, han var så dansk en dansk kan bli!

Mitt i ett samtal tittar han på klockan och säger till mig, att snart är det dags och efter några minuter börjar ena flötet att sjunka sakta – Där ser du och han visade mig klockan som hängde från skinnvästens ficka, klockan var 9 eller högt 2 minuter över.

Lär dig det min vän, klockan 9, så hugger de! Gäddan var ganska stor, men jag kommer inte ihåg vad den vägde och bara 20 minuter senare tog han en lika stor. - Vad är det där frågade jag Holger, som lossnade sina krokar. – Det är en Gapåbner, som håller käften öppen, så den inte kan bita mig, med andra ord, ett tortyrmedel med namnet käftöppnare på ren svenska.

Holger och jag träffades många gånger i Nivå och han blev lika röd i nyllet varje gång, jag tog flera gäddor än honom på Sill! Från första gången sade han att det inte skulle fungera, men Holger hade också Sillar i hinken till slut och vi fick riktigt många fina gäddor under flera års tid och jag hade roligt och det var lärorikt.

Holger gjorde sina egna drag, dessa gjordes i tjock koppar - och mässingsplåt, som han bankade ut med en kulhammare. Formen tog från ett skohorn och de gav mycket gädda, men oftast i mindre storlek. Jag vet inte vad som hände med Holger, plötsligt en dag kom han inte som avtalat och jag såg honom tyvärr aldrig mera.

Jag fiskade i en del andra vatten under några år, men efter lumpen 1978 var jag tillbaka i Nivå Lergrave och nu med Egoll Nielsen och de som har läst min bok: Så fångar du Storgäddan, har läst om våra framgångar i den pit, som ligger närmast Strandvägen och Öresund, det var ett sanslöst fiske med gädda upp till 13 – 14 kilo på driftfiske.
Jag saknar Holger och alla hans muntliga tips och även alla små knep som han utförde i tystnad, trodde han. När jag ibland tar fram honom och hans fiske, så är det många år sedan att jag fattade, att han ibland knyckte till lite i linan med handen.

Twitching kallas det numera och han gav aldrig en gädda mycket lina, utan han fiskade med spöna stående högt och bygeln var aldrig öppen, han tittade på sina flöten eller på linan, var denna gick ner i vattnet under bottenmete med frilina.

Vid minsta indikation på napp tog han tag i spöet och lade ner spötoppen mot ytan och när gäddan sträckte upp linan, som krokade han hårt och bestämt och jag kan inte minnas att han missade en ända fisk!
Egolls och mitt gäddfiske kanske jag får komma tillbaka med senare, det finns så många minnen, att jag nog måste blicka tillbaka en kväll med noteringsboken i handen. Tänk om man hade haft en hyfsat kamera på den tiden, det hade varit något för bloggen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar