En blick bakåt i tiden.

Jag satt bakom karpspöna häromdagen, 2 karpar var landade och jag var nöjd med det mesta. Men något gnagde i mitt sinne och problemet var att båda karparna hade nappet under dem mörka timmarna tidigt på morgonen. Normalt sett och som de tre tidigare åren, hade dagen varit dem bästa tiden, men inte nu och tankarna började flöda tillbaka i tiden.

Jag kom tillbaka till 1967, var jag var 8 år gammal och vi var ett gäng grabbar, som skulle fiska gädda i dem närliggande sjöarna norr om Helsingör. Närliggande? Vi hade nog 4 – 5 kilometer på våra cyklar, men det gick bra och med haspelspöet i ena näven och den lilla axelväskan slängandes på ryggen, så tog det inte så lång tid att cykla dit.

Varje gång vi cyklade ut till Bondedammen, Hvidkille sö och Kobberdammen eller lite längre på samma väg, till Bögeholmssöen, så stannade vi alltid till vid prästgården och pallade äpplen och det var inte dem äpplen, som hängde ut över trottoaren, nej, de var inte fina, utan det var dem som hängde på trädet närmast huset!

Vi lyckades bra med detta, men prästen hade sett oss och flera gånger och han låg på lur för att få tag i oss och en gång fick Audie Mejnert ett par rejäla örfilar av prästafan, men det hindrade oss inte och vi var flera som vaktade i framtiden. 

Jag blev själv en gång ut jagat av prästen, som kom farande med en spade i högsta hugg, men på den tiden var man smidig och smärt i kroppen och satt sedan länge på cykeln, innan han ens hann fram till grinden.

Cyklarna var choppers, ni vet höga styren och den där långa sadeln, var man lätt fick rum två man. Spöet var av glasfiber, ett rött ABU och rullen var en Mitchell 300, som jag fortfarande använder ibland. Kim Bager hade det bästa, ett  ABU Suecia och en grönvit ABU Cardinal 44 och man var så avundsjuk på dessa grejor.

Vi fiskade från morgon till kväll, hur många kast man gjorde på en dag, vet jag verkligen inte, men det var många och vi fick alltid fisk, fina gäddor upp till 6 – 7 kilo som störst och även en del fina Abborrar. Det här skedde långt, innan jag började meta mina gäddor med Sill och gitarrsträngar som wiretafsar och vi hade skitkul.

Vi hade våra grejor, vi var kungar! Man satte på en ABU Reflexspinnare eller den där svindyra Mörrumsspinnaren, som gick djupt, men stannade på samma djup, som man började veva in och dessa spinnare gav mycket fisk. Fisket var dyrt för oss grabbar och varenda krona gick till spinnare och drag, inga wobblare, de var för miljardärerna som hade råd!

Det fanns ingen avundsjuka bland oss, förutom Kim´s fina utrustning, men inget om vem som fick mest fisk eller störst fisk. Vi hade dock en liten intern tävling om ABU´s brons, silver och guldnålar och dessa sattes i fiskekepsen, direkt man fick dem med posten, vi var kungar och tog en omväg förbi prästgården under hemfärden!

Jag var nöjd med min utrustning då, men när jag fick springa med reklam, tidningar och körde ut varor till gamla tanter från köpman Thysen, så fick jag en bra lön innan julen ett år och med lite hjälp från mamma, så slog jag till på Kåe´s sport i Helsingör.

Jag köpte ett ABU Suecia Duett, ett 7 fot spö med två toppar 2 – 15 gram och 10 – 30 gram, en D.A.M Quick Finessa 110, ny lina, 2 askar från ABU, den ena med blå lock och den andra med orange lock och jag fyllde dem med drag och spinnare. 

Jag var inte kung längre, jag var Kejsaren av Helsingör den dagen! Jag lovar! Senare köpte jag ett svart ABU Diplomatspö, rena lyxen på den tiden och en D.A.M Quick Finessa 220, som var lite större och den utrustningen var för mitt gäddfiske.

Det var då det, vart står man idag? Jo, lite av en prylbög blev man nog med tiden och det är bara att titta sig omkring i källaren. Jag skulle nog kunna öppna en butik eller ett nytt Tackle Fanatics, det vore inga problem, jag har mer grejor hemma, än de flesta butiker jag har besökt. Är det bättre nu? Var det bättre för i tiden?

Jag vet inte och kan inte svara på dessa frågor, men jag har så många otroliga fina minnen genom årens lopp, allt från första början och fram till idag, oförglömliga minnen och jag kan bara luta mig tillbaka i stolen när karparna inte nappar och plocka fram dessa minnen och det sker ganska ofta, nu var man börjar bli gammal eller om karpfisket går segt.

Mina gamla vatten finns kvar, mina gamla vänner finns kvar, choppercykeln är borta, likaså prästafan och hans hysteriska fru, spaden kanske finns kvar, jag ska titta efter nästa gång, jag besöker dessa vatten. 

Detta lär nog bli till våren och jag ska inte cykla dit, jag tar bilen och jag har inte med ett spö och en axelväska, utan hela gäddutrustningen och jag lovar på heder och samvete, att står äppelträdet kvar, så ska jag palla och fylla båda byxfickor med äpplen, precis som 1967. Kanske finns det en ny präst i huset?